Gustaf Allan Lindh

1948

2000

INTERVJU MED
GUSTAF ALLAN LINDH - GULDOLYMPIER
FRÅN LIDENSBODA I MEDELPAD, SVERIGE

Kort beskrivning

Gustaf Allan Lindh, folkbokförd Gustav Allan Lind, var född den 21 maj 1926 i Lidensboda by, Lidens församling, i nordvästra Medelpad, Sverige. Han vann olympisk guldmedalj i Vinterfemkamp vid den 5:e vinterolympiaden, i St. Moritz 1948. Han är den förste och hittills enda guldolympiern i denna gren. Vinterfemkampen gick utanför det olympiska programmet 1948 och togs inte upp vid nästa vinterolympiad.

Redan vid 17 års ålder reste Gustaf till Kungl. Norrlands artilleriregemente (A4) i Östersund och tog värvning, trots brinnande världskrig. Gustaf gick volontär-, konstapel– och furirskola med goda möjligheter till idrottsutövning vintertid. År 1947 vann han SM i Vinterfemkamp och blev uttagen i OS-laget.

De olika grenarna i Vinterfemkamp var skidor 10 km, skytte, störtlopp, fäktning och ridning. Dåtidens stjärnor i Vinterfemkamp var Wille Grut, Claes Egnell och Bertil Haase. Några var hela tio år äldre än Gustaf. Totalt deltog 14 tävlande. Sverige tog alla tre medaljerna – guld, silver och brons !!!

Redan på hösten 1948, när kontraktstiden på fyra år gick ut, lämnade Gustaf det militära. Efter utbildning på Tekniska Fackskolan i Sundsvall påbörjade han en karriär som konstruktör och byggare av kraftledningar, bl.a. under några år i USA. Gustaf fortsatte att träna och tävla ända till 1954 då han red omkull på Karlberg i Solna/Stockholm och fick käken avslagen på båda sidorna. Därmed var tävlingskarriären över. Gustaf Allan Lindh avled den 3 september 2015, i Järfälla församling, i Järfälla kommun utanför Stockholm.

INTERVJU PÅ SVENSKA AUDIOFILE

Intervjun (60 minuter) är gjord fredagen den 28 januari 2000 i Gustaf Allan Lindhs hem i Viksjö i Järfälla kommun av Arne Johansson, Järkvissle. Intervjun är ursprungligen inspelad på kassettband.
© Produktion: Järkvissle Film & Media, 2021.

SVENSK TEXTVERSION

GUSTAF ALLAN LINDH – GULDOLYMPIER FRÅN LIDENSBODA I MEDELPAD, SVERIGE

Intervjun (60 minuter) är gjord fredagen den 28 januari 2000 i Gustaf Allan Lindhs hem i Viksjö i Järfälla kommun av Arne Johansson, Järkvissle. Transkribering: Yiyi Olivia Altin. Produktion: © Järkvissle Film & Media, 2021.

Bakgrund

- Ja, då har jag vandrat vidare på min intervjuresa och har idag kommit till Viksjö i Järfälla. Närmare bestämt Slåttervägen 44 och hos Gustav Allan Lind. Idag är det fredag, det är den 28:e januari år 2000 och klockan nu är fem i tolv. Det är strålande vackert väder, det är sånt här vårväder och jag gissar att det var så kanske det var 1948 i St. Moritz för Olympiaden gick väl på våren?

- Ja du, jag kan faktiskt inte komma ihåg det datumet riktigt men det var ju fullt vinterväder i alla fall, men solen sken ju ganska mycket där. Det gjorde den.

- Vi ska komma in på tävlingarna sen men, jag tänkte få fråga dig som jag alltid brukar börja mina intervjuer för att få ordning på uppgifter, data och liknande. När är du född?

- Jag är född den 21 Maj, 1926.

- Och var någon stans?

- I Lidensboda.

- Och pappa och mamma hette?

- De hette Gustav Lind och Magdalena Lind.

-  Och hon var född? Jag tänker på namnet.

- Hon var född Linde.

- Var hon släkt med Nils Linde på något sätt?

- Det var en broder till min mor som bodde i Järkvissle.

- Vi får ju alltid göra lite utvikningar för Nils Lindes fru Regina Linde har jag träffat många, många gånger och suttit och pratat med.

- Ja, skälet till att vi ses är ju att Helga Lind visade mig två tidningsurklipp till min enorma överraskning för jag var inte kunnig om detta. Att du hade deltagit i Olympiaden i St. Moritz 1948. Och det är kring det jag är lite nyfiken om att få höra då tanken är att skriva ett reportage i Lidens tidning. Så att du får gärna berätta hur i allsin dar det kunde komma sig att du hamnade på Olympiad!

 

Varför Olympiaden?

- Ja, det var väl så att jag tog värvning som det heter, på A4 i Östersund 1943 på hösten. Det var två stycken pojkar då ifrån Boda som cyklade till Bispgården, för att sedan åka tåg till Östersund.

- Vem var det mer än du?

- Han hette Karl Henrik Johnsson. Han är tyvärr död just, för ett par tre år sedan. Och på den vägen var det väl då. Det var ju dåligt med arbeten på den tiden så att det var rätt så många ifrån småbyarna där som tog värvning. Då fick man i alla fall lite fortsatt utbildning, vi gick ju volontär, konstapel och furirskola i Östersund och det var väl under den tiden då med tillgång till hästar, skjutbanor och sådant som jag började med vinterfemkampen speciellt. Det fanns ju både sommar och vinterfemkamp men det låg väl bättre till för mig med vinterfemkampen därför att jag var en dålig simmare och en lite bättre skidåkare.

- Var du inte rädd då som, få se då var du ungefär 17 år var du inte rädd att ta värvning, det var ju faktiskt rådande krig i Europa!

- Ja, det stämmer det. Det var ju under krigsåren där ja och andra året vi låg inne, när jag gick så kallade konstapelskolan då låg vi nere i Dalarna på en vintermanöver och då var man ju rätt så ung. Men vi var med lite grann där och det var ganska spänt läge över huvud taget då.

- Vad tyckte mamma och pappa om att du tog värvning?

- Ja, de godkände det i alla fall. Men det var väl inte så roligt för dem heller kanske men som sagt det fanns ju inga arbeten när man hade gått ur skolan. Man gick ju 6 år i skolan på den tiden och sen så skulle man väl försöka skaffa någonting.

 

Syskonen

- Hur många syskon har du?

- Jag har en bror och en syster.

- Och din bror är han äldre?

- Min bror är äldre ja.

- Så han blev kvar hemma då?

- Ja, han blev kvar hemma och han började förresten med att köra lastbil tillsammans med min morbror…nej juste, Viktor Lind! Helgas man hade ju lastbilsåkeri och där jobbade jag också lite grann en gång i tiden som 15 åring kanske. Men han jobbade rätt många år där hos Viktor. Sonja hon flyttade väl så småningom till Stockholm och så småningom blev gift och där är hon fortfarande kvar.

- Så du har din syster här i Stockholm?

- Ja, söder om staden här.

- Var där någonstans?

- Hon bor i Enskede.

- Jaha, det är inte långt ifrån. Jag bor ju i Örby Åkergränd 3 så det är inte så långt ifrån.

- Nej, gamla Tyresövägen 323 tror jag den heter. Hon blev änka för tre år sedan tror jag det var.

- Det här är ju, hoppas vi inte glömmer bort sen, det är ju intressant också den här vandringen som sker till Stockholm för många. Men vi stannar kvar uppe i Östersund. Du tog värvning i alla fall och vad hände sedan?

 

Varför Vinterfemkamp?

- Ja, det var ju under den tiden som vi började, det var rätt populärt där uppe med skidåkning då och skjutning och sånt, det ingick ju lite grann i utbildningen. Så det var väl där det började och 1946 var väl första året som jag var med på en vinterfemkamp. Det var andra militärområdet och den hölls i andra milots (militärområdets) distriktsmästerskap som gick i Sollefteå. Om jag minns rätt, tror jag att jag vann distriktsmästerskapet där första året där 46. Året efter 47 blev jag svensk mästare i vinterfemkamp i Östersund och det var väl genom det som jag blev uttagen till Olympialaget 48.

- Vilka grenar är det som ingår i vinterfemkamp? En idag helt ovanlig tävlingsgren så vi kan väl ta det på en gång.

- Ja, det är väl så att sommarfemkampen har varit med på Olympiaprogrammet sedan 1932 men det här med vinterfemkamp var relativt nytt då. Grenarna är fäktning där alla möter alla då och sen är det duellskytte. Då skjuter man fyra serier med fem skott i varje serie på en figur som står på kanten och är framme i tre sekunder. Sen vintertid är det längdåkning på skidor 15km och störtlopp på skidor. Sedan är det hinderridning fälttävlande motsvarande det är fasta hinder ute i terrängen då. Det är de fem grenarna som är.

- Men det här fem, väldigt skilda grenarna får man ändå säga. Var hade du lärt dig fäktning någonstans?

- Ja, de hade en instruktör på A4 på den tiden en italienare som var våran instruktör. Sedan hade vi som jag nämnde en styckjunkare Paulsson som var våran allt i allo tränare.

- Men på så kort tid, bara några år så kunde du lära upp dig till en fullfjädrad fäktare!

- Ja, fullfjädrad vet jag väl inte men så att jag klarade mig!

- Du har i vart fall vunnit så småningom!

- Skidåkning och sånt där det hade man ju eftersom men var född.

- Att rida?

- Ja, det ingick ju i vår utbildning också då vi hade ridning varenda dag där faktiskt medan vi gick volontär, furirskola och sånt där. Vi fick bland annat rida in unghästar, remonter, så det var flera timmar per dag som vi hade ridning då.

- Och sen skytte då?

- Ja.

- Du måste haft förutsättningar med dig för att kunna klara så många grenar på så kort tid, läras upp och bli på elitnivå. Hade du redan i skolan framgångar inom sport och liknande?

- Ja, jag hade väl relativt lätt för längdåkning på skidor, det var väl grund och sommartid är det ju sån här terränglöpning istället men de två grenarna var väl de som kanske låg närmast till hands för mig. Däremot skyttet var sånt man fick träna upp från början. Jag hade inte skjutit speciellt mycket men det fanns mycket tillfällen då på A4 att träna skytte så det gick ju också rätt så bra.

- För när du berättar här, första gången du vann distriktsmästerskapet var du 20 år.

- Ja.

 

Medtävlare

Det var ju väldigt ungt. Jag har då fuskat och tittat lite i handlingarna efter Olympiaden och det skilde ju tio år mellan den äldste svenska deltagaren och dig.

- Wille Grut och Claes Egnell var ju med där nere i St. Moritz och de var ungefär tio år äldre än mig.

- Var du ensam representant från Östersund eller var det flera? Det framgår inte från de böcker jag fått tag på, var de andra deltagarna kom ifrån.

- I femkampen var jag den enda som var med, det var Claes Egnell, Wille Grut, Bertil Haase som var härifrån Stockholm och jag som var representanter då för vinterfemkampen.

- Hade ni träffats innan ni åkte till St. Moritz?

- Jo, det hade vi nog gjort för vi var ju med på SM bland annat som gick i Östersund då och jag hade väl också träffat dem här i Stockholm, jag låg bland annat också hos Wille Grut och Bertil Haase när jag var nere här. Jag var även med i sommarfemkamp lite grann men min simning var så pass dålig så det gick inte så bra där.

 

- Den enda Olympiaden

- Hur länge hade vinterfemkamp funnits på programmet? St. Moritz är ju den 5:e olympiaden, vinterolympiaden.

- Det var första gången som det var med på olympiska programmet och även den enda gången därför att 52 arrangerades olympiaden i Oslo och då var det inte med på programmet. Och mycket beroende då på att hästarna försvann ifrån regementena vilket gjorde det svårt plus att det var väldigt besvärligt att bygga banor. Det skulle göras ute i terrängen och det skulle byggas med fasta hinder som det var då så det var svårigheter på det sättet.

- Ni red alltså vintertid i halka och is?

- Ja, det fick vara broddar på hästarna, det kunde vara väldigt halt.

- Så det är så här unikt att, du är den enda guldmedaljör i denna gren som bara förekommit en gång.

- Ja, det kan man säga.

- Det är ju ganska otroligt egentligen. Jämför med dagens sportutbud och allting.

- Ja, visst är de det.

- Det är helt fantastiskt! Tränade du för de här tävlingarna medvetet vid sidan av ordinarie tjänstgöring?

- Jo, det gjorde vi absolut. Det var så mycket som man kunde få fritid för att träna så tränade vi. Det var inte så många år. Jag försökte sedan vid ett par olika tillfällen, 1950 var vi med på en landskamp nere i Schweiz, men då hade jag redan slutat på A4 och då låg jag i Sundsvall på Tekniska Fackskolan där. Då var det problem med hästar och sånt där, det var svårigheter. En tre, fyra gånger var jag väl med på landskamper. Det var ett utbyte mellan Sverige och Schweiz då, i stort sett varje år mellan 47–54 vilket var sista året jag var med.

- Man måste minnas att det här är knappt tre år efter andra världskrigets slut. Stora delar av Europa ligger i ruiner så det är inte alla som orkar delta. Vilka länder var med i Olympiaden i just den här grenen?

- Ja, det var väl amerikanare, finnar, schweizare och några ifrån Lichtenstein det var väl i stort sett alla.

 

Olympiaden i St. Moritz

- Om vi skulle börja titta lite på själva Olympiaden. Hur gick det till? Hur tog ni er ner dit exempelvis till St. Moritz, Schweiz?

- Till St. Moritz åkte vi med Olympiatruppen i vanlig ordning. Vi fick våra olympiakläder på NK kommer jag ihåg, vi provade ut dem. Sen låg vi ju på väldigt flotta hotell där nere i St. Moritz. Det var mer östersundare med bland annat Stig Sollander som var en väldigt duktig utförsåkare och Nils (Nisse) Täpp i längdåkning. Mora Nisse var ju med där det året. Första året där 47 när vi var nere, då fick vi åka här nerifrån Barkarby i något Dakota plan som ombyggds så vi kunde sitta där med fallskärmar i en ryggsäck på ryggen. Det var lite provisoriskt.

- Så ni var ner året innan?

- Ja, 47 var vi nere.

- Vi kanske ska berätta vad det är för ljud vi hör i bakgrunden.

- Hehe, ja det är en liten pudel som väntar sin matte nu tror jag.

- Jaså ni var ner året innan och fick känna på och bekanta er med platsen. Hur var det då 47, var det din första utlandsresa?

- Ja det får man nog säga.

- Det var en stor händelse.

- Ja, det var en mycket stor händelse. Nån tyska kunde man ju inte heller så det var lite problem med språket men Wille Grut och Claes Egnell var ju med då och de kunde ju båda så de var till stor hjälp för oss.

- Vad sade mamma och pappa då när du skulle åka utomlands, flyga och allt?

- Ja, det är klart att de var lite fundersamma men samtidigt så var det ju skojigt också.

- Syskorna då, blev de i avund när de hörde det berättas.

- Nja, kanske inte i avund inte, de var nog glada för mig tror jag.

- Men då när ni åkte ner till själva Olympiaden då var det tåg alltså?

- Nej, vi flög.

- Då också? Det var som sjutton redan då! Att det fanns flygkapacitet i Europa. Var åkte ni ifrån då?

- Vi åkte väl ifrån Bromma då har jag en känsla av till Bern möjligen. Så var det nån bussresa sen till St. Moritz. Man minns inte så precist hur det var.

 

Tävlingsdagarna

- Tävlingsdagarna då för vinterfemkampen, var det i början utav OS eller var det i senare delen?

- Det var nog i senare delen, tror jag för tävlingarna var nog i stort sett slut förutsett att vi åkte hem dagen efter vår sista tävling.

- Hur många dagar pågick tävlingarna då för din del?

- Det var i fem dagar, en gren varje dag.

- Det är ju fantastiskt, fem dagar måste man vara på topp! Om vi tar gren för gren då, det måste vi göra, få höra dig berätta om tävling för tävling. Jag har den här berömda boken som heter ”Olympia 1948; XIV: de olympiskaspelen i London och St. Moritz” där det finns ett uppslag som ser ut på det här sättet. Det är den där bilden jag tycker är så bra på dig och ska försöka skanna och lägga in sen med hästen. Det står ”furir Gustav Lind från Östersund visade den största jämnheten i vinterfemkampen och satte pricken över i-et med att i grann stil vinna ridningen. Både han och hästen verkade nöjd”. Det är väl en bra konklusion. Vi tar gren för gren får vi höra.

 

Tävlingsgrenarna

- Ja, första dagen var det längdåkning på skidor om jag kommer ihåg rätt. Det var 10km står det här och där blev jag 2: a, Bertil Haase vann längdåkningen.

- Och 3: a blev Grut?

- Ja, och fyra blev Egnell där. Sen var det någon österrikare, finländare, fler österrikare. Andra dagen var det skjutning, och den vann jag tydligen. Sen var det utförsåkningen.

- Vi ska säga också att Egnell blev 2: a och Grut 3: a, jag har lite fusk papper här. Haase blev femma och en schweizisk löjtnant som heter Rumpf kom in på fjärdeplats, så pass.

- Jaha, det stämmer nog. Utförsåkningen då, där blev jag sjätte man och det var väl Bertil Haase som vann och en schweizare som var 2: a där Somazzi. Fjärde dagen var det fäktning och där kom jag tydligen 4: a, det vanns av en schweizare och Grut blev 3: a där. Sista dagen var det ridning och den vann jag.

- Jag måste berätta på fäktningen är det något märkligt. Det är två stycken som blir 1: a enligt mina papper. Det var Somazzi och Rumpf.

- Ja, det är antalet segrar. Man möter alla och då hade de tydligen samma antal segrar och fick dela första platsen. Och som du ser där var det väl tack vare att jag vann ridningen så vann jag även alltihop, Grut var 2: a där.

- Du vann två utav fem grenar, blev 2: a i en, 4: a i en och 6: a i en. Du vet det är intressant när man ser platssiffrorna sen som är en summa utav platserna man vunnit i respektive gren då hade du nummer 14 och Grut som blev 2: a hade 15 och Haase 17. Så Sverige tog alla tre medaljerna. Men sen är det ett väldigt kliv upp till Somazzi så Sverige var överlägsna.

- Ja, det var vi, ganska överlägsna.

- Vilken gren minns du starkast så här i efterhand?

- Ja, det kanske var ridningen i alla fall. Vi hade ju nästan samma platssiffra Grut och jag där före ridningen.

- Var det någon särskild anekdot eller incident i samband med tävlingarna som du kommer ihåg så här i efterhand?

- Jag vet bara det att längdåkningen skulle jag ju vinna var det meningen, men jag gjorde inte det. Jag var några sekunder efter eller någon sekund kanske bara. Tre sekunder efter Bertil Haase men jag kommer ihåg på den sista kilometern där så var det en väldigt, ganska brant backe. Sned och besvärlig där jag körde omkull, så jag fick klättra upp en sju, åtta meter för att komma tillbaka upp i spåret. Annars hade jag nog klarat längdåkningen lite bättre.

- När du berättar om olyckan här så är det ju, i den här boken ägnat ett helt uppslag åt Egnell. Man skriver kvartetten som sprängdes. Vad var det som hände där?

-  Det var så att Claes Egnell efter målgång i utförsåkningen så körde han ner i ett hål med skidspetsen och på den tiden var det inga bindningar som löser ut utan han bröt benet där.

 

Försökstävling

- När ni åkte ner till Olympiaden, vem var förhandstippad av er att bli bäst?

- Ja, det var väl de här Claes Egnell och Wille Grut de var mer etablerade än vad Bertil Haase och jag var. De hade ju sysslat med det här ganska länge

- Hur blev reaktionen då när du som dels yngst och uppkomling tar hem medaljen?

- Ja, det var väl kanske inte riktigt meningen att jag skulle vinna men det blev ju så i alla fall. Men det var nog inga sura miner tror jag. Grut fick ju plåster på såren sommaren efteråt, han vann ju i London då.

- Jag läser den här boken, du ska få hjälpa mig att förklara. Sverige dominerade eftertryckligt i vinterfemkampen som gick utanför det olympiska programmet. Alltså utan medaljer, var det sant?

- Nej, det var inte sant, det var inte meningen. Det var en försökstävling kallades det här då det var första gången det var med på olympiska programmet och då är det möjligt att de har en försökstävling och ser vad som händer. Det är så fortfarande om de ska få vara med eller inte vara med. Det blir så mycket olika grenar.

 

Inte några medaljer?

- Så några medaljer när vi var där nere fick vi inte, utan det kom i efterhand. För min del delades det ut av regementschefen vid en högtidlighet på regementet A4. Någon månad efter hemkomsten var väl det.

- Sverige var ju framgångsrikt i den här Olympiaden över huvud taget. Blev du uppmärksammad när du kom hem sen? För det var ju många som hade gjort så att säga fina insatser.

- Ja, vi blev väl relativt, inte som nu förtiden med stora tillställningar på torget och sådär, men det är klart att det var lite uppståndelse. Nu kom inte vi, vad jag kommer ihåg, kom vi kanske före vissa andra då hela truppen inte kom samtidigt. För att det var vissa saker som hade en dags tävling och sedan var de slut och då åkte de hem förmodligen som till exempel skridskor och längdåkning på skidor kom ju på olika tider så att säga.

- När du kom tillbaka till Sverige då, flög ni hem då också?

- Ja.

- För jag vet de här tidningsutklippen, så var det släktingar till dig eller var det systern som kom och mötte dig?

- Ja, det var bland annat en dotter till Helga som vi pratade om, de fanns väl i Stockholm då. Inger Lind är dottern till Helga Lind.

- Den här bilden känner jag igen, det var den Helga Lind gick och hämtade. Hon är ju 96 år nu, fyllde ju på trettondagsafton. När vi kom och prata om dig så gick hon raka vägen in och hämtade den. Den måste ha legat framme på något sätt för så snabbt kan hon inte ha hittat den annars.

- Ja, det kan det tänkas.

- Det står tyvärr inte när tidningen är tryckt, det är sportspalterna men det står inget publiceringsdatum. Självklart var det när ni kom hem. Här står det 21 årig A4 furir, femkamps fenomen. Det var att ha sån här allitteration, tårta på tårta! Besegrade kapten Grut, Lange överraskningen. Vilken var denna Lange?

- Lange, då kan det inte vara olympiaden för han var inte med där tror jag.

 

Per Lange

- Då blir jag lite privat nyfiken här, denna Lange vad hette han?

- Pelle Lange från I21 i Sollefteå.

- Per Lange!? Nu ska jag berätta något märkligt för dig.

- Stor, kraftig och ljus kille!

- Ja, och en väldig röst! Per Lange blev sedermera någon typ av chef för fototolkutbildning här i Stockholm under Tre Vapen nere i skyddsrummen. Jag är fototolk och har haft Per Lange som min skolchef. Denna man som då var väldigt unik med hög röst och dominant men med ett hjärta av guld, ordnade i många, många år återkommande träffar för årskurserna som hade blivit fototolkar i Fotocellen. Det var ibland varje år, ibland lite glesare och nu har det väl tunnat ut och jag vet faktiskt inte var Per finns nu. Han bodde ett tag i Djursholm eller Stocksund tror jag.

- Jag har faktiskt träffat honom en gång här på en orientering genom ett arbete där vi var några stycken som var ute och orienterade ibland. Där träffade jag Pelle Lange.

- Jodå, så denna Per Lange är legendarisk. (inspelningskassetten vänds). Vad sa du, hade ni fäktats?

- En gång när vi fäktades bröt han av en spetsbit av sin värja mot min arm. Den gick under fäktvästen och in i armhålan men stannade så precis att det bara blev ett litet märke. Det var ju väldigt farligt, det där kunde gå in i lungan naturligtvis.

- Är ni årsbarn?

- Nej, jag tror inte det har var nog lite äldre än mig.

- För när jag gjorde militärtjänstgöring, jag gjorde det sent eftersom jag var på Teknis [KTH] då. Men jag gjorde det 71–72, speciellt våren 72 träffade jag Per mycket i aktiv tjänst.

- Det var på I21 på den tiden.

- Han tillhörde nog K1 nu, tror jag. Det där är svårt när man inte är inne i systemet. Det var ju fantastiskt! Träffar du Per får du berätta att det var en välgödd intervjuare som kom och hälsade på. Idag skulle jag inte våga visa mig, då skällde han ut mig fullständigt.

- Jag har faktiskt inte träffat honom på många, många år. Jag trodde att han fanns kvar där uppe men tydligen inte.

- Jag tror även att han bor i Stockholm jag har kollat i telefonkatalogen.

 

Glädje av guldmedaljen?

- Det var ju ett roligt sammanträffande! När du sen kom hem och vardagen kom så småningom hade du glädje av den här vinsten?

- Ja, det är klart så väldigt mycket uppståndelse var det inte men visst var det ju roligt att vinna och roligt efteråt också måste jag ju säga.

- Gav det så att säga ”biljett” till någonting? Blev du inbjuden att berätta om tävlingarna?

- Nja, jag har väl inte legat så mycket åt det hållet när det gäller berätta och sånt där. Men det är klart, i hembygden speciellt så var de nog ganska glada åt det, det tror jag nog.

- Uppmärksammades det på något sätt i Boda eller med omnejd?

- Ja, jag kan väl komma ihåg, på den tiden hade man ett folkets hus eller en lokal i Boda.

- Godtemplarlokalen.

- Ja, du kanske har varit där!

- Nej, det finns inte nu. Jag har varit på Björkbacken och dansat många gånger, men det är ju skolan.

- Men bredvid där en liten bit därifrån fanns ju den där lokalen och vid något tillfälle då när jag kom hem 48 efter och var hemma på permis från det militära, då var det nån liten tillställning i samband med någon dans som jag fick gå upp på scenen och de gratulerade mig lite grann.

- Men du var ju så ung, 22 år när du vann det här. Även det gör väl att man inte är riktigt preparerad för att bli en stor stjärna. Har du sen haft någon nytta av det i yrkeslivet? Det låter alltid så vulgärt men jag frågar ändå, har du kunnat slagit mynt utav den här vinsten och det jobb du lade ner?

- Nej, det tror jag nog inte att jag har kunnat göra. Jag har väl inte försökt, på den tiden så fanns det inga pengar i någonting. Det var ju bara att man kunde få ett par skidor och lite utrustning men det var i princip allt.

- Hade du med dig egen utrustning ner dit?

 

Tävlingsutrustning

- Ja, i stort sett så var det väl det. Jag kommer ihåg att jag fick några speciella skor där nere i Schweiz de hade lite andra förutsättningar. Man fick sätta ner foten och de fotograferade av fötterna så hon gjorde skor efter fötterna. Ett sånt par skor kommer jag ihåg att jag fick.

- Värjan?

- Sådana saker fick man genom regementet, A4.

- Och det hade ni med er, det var inte så att Olympiaden höll med värjor?

- Nej, vi hade egna men det var vissa förutsättningar för i spetsen är det en liten fjäder som ska tryckas ihop för att ge utslag och sånt provades ju innan samt längden på dem.

- Sadeln?

- Hästarna fick man lotta så man visste inte riktigt vilken häst man fick.

- Det var lokala hästar?

- Ja.

- Men hade du med egen sadel från Sverige?

- Nej, det höll de med.

- Pistol?

- Pistol, där fick man ha sin egen. Skidorna hade jag fått genom regementet.

- Så skidorna var era egna. Hade du olika skidor för störtlopp och längdskidor?

- Ja, det måste man ha det är helt andra bindningar.

- Idag är det en helt annan värld.

- Ja, men även då var det med stålkant och så där på utförsskidorna.

 

Avsluta militärtjänstgöringen

- En sån här vinst då som ändå ger eko, du hade ju vunnit över personer som var bättre etablerade och som var kända och hade högre militärgrad dessutom. Kom det att vara till glädje för dig i din militära karriär på något sätt?

- Nej, jag försökte ju efter halva tiden där i det militära bad jag att få avsluta. Men då hade man bundit sig för en viss kontraktstid så det gick inte. Jag hade inte någon läggning åt det militära måste jag säga.

- Vad var skälet till att du ville lämna i förtid då?

- Jag hade gått ut mina skolor och den första kontraktstiden, jag tror den var på fyra år. Då hade jag väl tänkt mig polis eller brandkår, militären gick ofta på det sättet. Men sen blev det tillfälle för mig att få börja på Tekniska Fackskolan i Sundsvall.

- Vilken inriktning valde du där?

- Elektroteknik.

- Slutade du då i det militära?

- Ja.

- Vilket år var det då?

- 48, på hösten.

- Jaha, så det var samma år.

- Ja, det här hände väl någon gång i februari, Olympiaden.

- Det var ett ganska stort steg. Så då bodde du i Sundsvall och läste där?

- Ja, just det.

- Hur lång är den utbildningen?

- Den var fem terminer, så två och ett halvt år gick jag där och bodde i Sundsvall. Då kunde man åka upp till föräldrahemmet på helgerna.

 

Red omkull

- Men du höll på fortfarande med viss tävlingsverksamhet?

- Ja, lite grann. 1950 var sista året på skolan och då var vi i Schweiz en dryg vecka, tio dagar.

- Hur kom det sig att du fortsatte att tävla? Du hade alltså intresse av det.

- Jo, jag ville ju försöka men det var problem då. Sen kom jag till Stockholm så småningom och försökte väl också här. Då fanns det på Sveavägen en fäktsal där man kunde gå och sen kunde man träna på ridning i Karlberg. Slutet på det här var när jag red omkull i Karlberg. Det var ridning inomhus på hinder och hästen slog i, fastnade med benet i ett hinder och tippade över. Jag landade med hakspetsen på nästkommande hinder och slog mig medvetslös. Jag vaknade upp på Karolinska med käken avslagen på båda sidorna, det var i princip sista träningspasset. Sen åkte jag till Amerika på sommaren 55.

 

Efter Tekniska Fackskolan

- Om vi går tillbaka lite. Du läste klart i Sundsvall, vad hände efter det? Flyttade du till Stockholm direkt då?

- Nej, då arbetade jag på något som heter Hammarforsen, kraftbolaget Bålforsen sedermera på sommaren. Sen var jag en vinter uppe i Hammarstrand, de hade ett kontor där också med planering av lågspänningsnät och sådana saker. Sedan började jag vid Vattenfall som tekniskt biträde på kraftledningsbyggen, ställverk och kraftledningar. Det var väl mellan 50–55 som jag jobbade på Hammarforsen och Vattenfall. Sedan åkte jag till Amerika 55, på våren.

 

Till Amerika

- Men ett sånt enormt kliv att åka till Amerika, hur kom det sig?

- Vi var två, en skolkamrat till mig och jag som tog det beslutet att vi skulle åka till Amerika. För att göra det behövde man ha en sponsor där, eller en som svarade för en lite grann. Då fanns det hemma i byn några som hette Holmbom. Du kanske känner till Hilding Holmbom och Elfving Holmbom, så första tiden var det Elfving Holmbom som jag fick komma till där och så småningom fick jag ett arbete på NSP (Northern States Power Company) som de hette då.

- Var låg det någonstans?

- I Minneapolis.

- Det var svenskbygden riktigt.

- Där blev jag kvar i fem år och där träffade jag min fru bland annat som kommer från Uppsala.

- Som heter?

- Hon heter Ulla.

- Jag vet att hon finns här men hon är så artig och låter oss prata klart först. Kom in här du!

- Ulla, du törs komma!

- Hon måste ju vara med hon också!

- Du kan få lite kaffe om du vill!

- Tack!

- Hej, Arne Johansson heter jag.

- Hej, Ulla heter jag.

- Jag har en bandspelare som går här och det är alldeles utmärkt men vi är lite oförskämda men nu finns du med i alla fall, till och med hunden. Nu är alla närvarande!

-  Det är också fantastiskt att, du märker att jag stannar upp lite vid Amerika. Det hade varit en omfattande utvandring tidigare, det fanns en kultur i bygderna både Boda och Järkvissle även om det hade börjat tyna av. Men i ditt fall måste det nästan ha varit lite tävlingsinstinkt där också. Du försökte kanske göra karriär i USA bli förmögen eller var det bara lockelsen, spänningen?

- Ja, det var väl mera spänning då när man var ung, fri och hade sig bara själv att tänka på. Det var ju inte ett så väldigt stort steg, man kunde ju alltid åka tillbaka om man inte fick något jobb.

- Men du vet det är en bit ifrån Boda till Minneapolis i alla fall.

- Ja, men som du säger var det ju många Boda-bor som utvandrade bland annat mina farbröder. Två stycken var bosatta i Amerika men de hade kommit tillbaks då förstås.

- Kunde du engelska?

- Nej, jag kunde ingen engelska.

- Vem var det du åkte tillsammans med?

- Han hette Sture Bergman, från Sundsvall.

- Blev han kvar i USA sen?

- Nejdå, han blev kvar i fyra eller kanske fem år. Vi träffas fortfarande och åker skidor en vecka varje år i fjällen.

- Vad var du verksam med i Amerika?

- NSP hette det, (Northern States Power Company) motsvarande Vattenfall kan man säga. Kanske inte riktigt lika stort som Vattenfall, det var inom Minnesota i stort sett.

 

Byggde kraftledningar i 25 år

- När du sen kom tillbaka till Sverige, vad kom du att arbeta med då?

- Då började jag på aktiebolaget Linjebyggnad. Det var ett företag som ägdes utav Krångedeforsen och Sydkraft och Bålforsen, i stort sett alla större kraftföretag i Sverige som byggde kraftledningar och ställverk. Där blev jag kvar i 25 år, så det är vad jag sysslat med mestadels.

- Om du skulle beskriva för mig praktiskt, vad har du gjort då handgripligen?

- Ja, jag satt på kontoret i Stockholm när jag kom tillbaka från Amerika på konstruktionsavdelningen där man konstruerade kraftledningar. Där var jag ett par år, sedan kom jag över till byggnadsavdelningen. Då åkte man runt i landet och räknade på olika kraftledningar som skulle byggas och lämnade anbud. Efter det hade man ett antal linjemästare att sköta om ifrån kontoret och var ute nån dag emellanåt för att titta på jobbet och gå slutinspektioner när det var klart.

- Då var du stationerad här i Stockholm?

- Ja.

 

Bosättning i Viksjö

- Hur länge har du bott här i Viksjö?

- Sedan 68 när det byggdes.

- Jag känner några personer men om det är just här har jag ingen aning om. Bland annat min ekonomidirektör i Postfastigheter, Björn Simon, bor här någonstans. Men jag kommer tyvärr inte ihåg var.

- Nej, jag känner ingen.

- Det är ett antal, ofta brukar det vara så att när man minst anar bor man granne. Men det är rätt stort Viksjö så det kan mycket väl vara på annan del utav stadsdelen.

- Ja, det har växt ganska mycket men det var första området som byggdes med villaområde här 68.

 

Återträffar

- När du var aktiv med vinterfemkampen, har ni träffats någon gång efteråt ni som var med i St. Moritz? Håller ni ihop?

- Nej, inte speciellt mycket. Wille Grut skilde sig och flyttade till Frankrike ett tag, jag fick julkort från honom nu. De bodde på en ö mellan Sverige och Danmark, Ven. Men hans hustru dog här nu i fjol och nu har han, i sitt första äktenskap hade han två eller tre barn och de är bosatta uppe i Östersund, så nu har han flyttat upp sen han blev änkeman. Han bor nu i Östersund och där tjänstgjorde han också en fyra, fem år så han känner sig väl hemma där och kommer närmare de sina. Claes Egnell däremot har jag inte träffat många gånger efter. Han kom till Falun tror jag på I13. Haase blev någon bergsingenjör uppe i Avesta. Jag pratade i telefon med honom för något halvår sedan, han är kvar där fortfarande.

 

Familjen

- Hur många barn har du?

- Två, en flicka och en pojke.

- Har de gått i dina fotspår?

- Nej, det kan man nog inte säga.

- Är de idrottare och tävlar?

- Nej, det är de inte.

- Vad har de för professioner då?

- Min dotter bor i Älvsjö.

- Älvsjö!? Det är ju min postadress! Var bor hon där någonstans?

- Är det? Pukslagargatan.

- Inne i stadsdelen Älvsjö?

- Ja, man åker ner vid en brandstation, om du vet var den är, och så åker man ner till… Vad heter gatan Ulla? Svartlösavägen, ner till Sländvägen och så åker man in en liten bit så kommer Pukslagargatan. Hon jobbar inom reklambranschen.

- Jag bor på Åkergränd 3 i Örby men med postadress Älvsjö. Så jag bor inte i stadsdelen Älvsjö utan stadsdelen Örby men det är ju väl känt för mig så jag vet var det är.

- Vår son bor här borta i Viksjö, på Tegvägen i närheten vid Viksjö centrum och han jobbar på Folksam.

- Det är alltid fascinerande att se om generna fortsätter. Man vet aldrig, det kan vara så att någon håller på med fritidsorientering eller dylikt.

- Nja, de är inte särskilt mycket för idrott. Det var väl lite grann en gång i tiden men inte så mycket.

 

Uppväxten i Boda

- Om du ser tillbaka på din uppväxt i Boda du var där tills du var 17 år. Det är ju en vandring du gjort, en klassresa nästan. Om du ser tillbaka på detta vad är reflektionen?

- Ja, man känner det som sitt riktiga hem naturligtvis det gör man ju. Jag och Ulla har varit där uppe ganska mycket, jag köpte ett sånt där Per Albin torp där för 10–15 år sedan som vi hade tills bara några år sedan. Bara för att ha någonstans efter att mina föräldrar dog, annars var vi där uppe varje sommar naturligtvis rätt mycket. Så våra barn har varit där uppe rätt mycket också.

- Längtar du tillbaka till Boda?

- Ja, det är klar man längtar lite grann men jag tror inte jag vill flytta tillbaka. Jag är där varje höst och jagar älg några veckor och sen brukar jag vara uppe nån gång på sommaren också, men det är väl i stort sett allt.

- Du får ditt lystmäte under älgjakten skulle jag gissa.

- Ja, det får jag!

- Det är väl så att det Boda som finns idag inte är Boda 1943.

- Nej, det är stort skillnad.

- Hela samhället har ju förändrats och flera personer i likhet med dig har lämnat Boda och bosatt sig på många olika platser.

- Jo, det är väldigt många. Det fanns som sagt inte tillgång till något arbete där det var bara de som kunde bruka jorden. Men det gick ju inte det heller så länge.

- Irma (Helga Linds dotter) berättade att hon tillsammans med två andra kvinnor hade gjort en undersökning via SVAR (Svensk Arkivinformation) i Ramsele. De fann att 1900, för hundra år sedan, fanns det i Boda 480 personer.

- Jaså!

- Enligt den uppgift hon givit mig, och idag ska det finnas 65 personer. Hon menar att det finns trettio hus tomma. Med tomt menas då exempelvis ett hus som ni ägde, det ägs av någon och sköts men det är ingen som är mantalsskriven där. Sen berättade hon det märkliga att 1910 hade det minskat något på grund av utvandring och 1920 hade det ytterligare fallit lite. Men Irma tror att det stora trendbrottet ligger 1950–1960, då började det minska kraftigt. Jag vågar inte stå för dessa uppgifter men det är vad hon har berättat för mig. Det innebär att, om det är 480 personer för 100 år sedan och 65 idag, är det ungefär en faktor åtta. Åtta gånger fler var det då. Det är märkligt vad det har förändrats, skola, post och affärer är borta. Allt!

- Det fanns ju två affärer på den tiden i Boda. Konsum och Boda Uppköp som det hette.

- Men det var själva arbetsmöjligheten som så att säga drev folk från byn?

- Ja, det kan man säga på den tiden i alla fall, men så har det väl varit.

- Det är ju det man med regionalpolitik försökt motverka givetvis idag men det är fortfarande svår.

- Ja, det är ju det.

- Har du gjort någon efter reflektion eller ångrat att du har gav dig iväg på den här vandringen?

- Nej, men det har jag inte gjort. Jag tycker nog jag haft ett ganska bra liv, måste jag säga.

- Onekligen. Det är så intressant när jag nu har möjligheten och förmånen att intervjua folk som bor kvar i byarna, som är födda och bor kvar. Jag träffar personer som du exempelvis som är född där men har flyttat. Jag har även träffat de som har blivit födda i byn, flyttat men flyttat tillbaka. Det här är fascinerande hur man ser på det, men jag skulle vilja påstå att du nog har samma reflektion som Erik Höglund i Järkvissle. Jag gjorde en väldigt lång intervju med honom på hela tolv timmar och det är konstigt. Han är här i Stockholm, de bor i en liten lägenhet och han är förnöjd med det. Han bodde ett tag i Sundsvall, men det är något märkligt med storstäder!

- Var inte han lärare på Tekniska Fackskolan?

- Det skulle jag kunna tänka mig. Vi gjorde så när vi intervjuade, vi gick inte in så i detalj på hans senare karriär utan det var mest tiden i Järkvissle.

- Vilken bransch var det han jobbade i sa du?

- Han var konsult inom byggnation, han blev mycket anlitad som byggkontrollant sedermera. Så en ganska generell kompetens på byggområdet och han hade ett konsultföretag med 20 ingenjörer. Sverige var inne i en väldig bygg-boom ett tag och det byggdes även mycket i Norrland, så det var mycket arbete för dem. Sen sålde han företaget och kommer i år att bli 85 år så det är många år sedan.

- Jag har en känsla av att när man var i 12–13 års åldern att han då sysslade lite med backhoppning.

- Det kan hända, det borde jag veta. Han var duktig på idrott, skidor och sånt.

- Jag tror att han var idrottsintresserad.

- Ja, det var han definit. Britta Lidgren, den främsta kvinnliga idrottsutövare som Järkvissle haft blev tvåa och trea i SM flera gånger. Det var en period där på 20–30-talet där det fanns stort idrottsintresse. Sen började byn att minska, många flyttade ut och man tappade ungdomen helt enkelt.

- Jo, det är väl samma tendens där naturligtvis. I alla byarna förresten.

 

Helga Lind

- När träffade du Helga Lind senast?

- Ja, det är nog ganska många år sedan. Jag vet att jag träffade henne en gång när Inger var hemma där, hon ringde och ville att jag skulle komma över så vi pratades vid. Men det är nog sex, sju år sedan.

- Oj, oj, ojdå. Jag har ju träffat henne så sent som i måndags faktiskt. Det går undan nu. Jag var dit och gratulerade henne på 96-årsdagen på trettondagsafton. Det var även prästen och många andra, en stor baluns. Hon är verkligen Boda Bys ”Grand-old Lady”!

- Ja, det kan man nog säga.

- Hon är en mycket gracil och stilig dam. Alert, snabb i replikerna och glimten i ögat. Det är helt fantastiskt. Det har varit till stort nöje och det är tack vare henne som jag sitter här hos dig för annars hade jag nog inte upptäckt det. Detta är det märkliga med Boda att hon tror själv att hon är den äldsta Boda-bon. Vet du någonting om det? Hon tror det själv, 96 år gammal.

- Det tror jag också, inte kan det vara någon som är äldre än så. Det tror jag absolut inte heller.

- Ni representerar båda ytterligheter, hon med sin ålder och du med framgången i OS vilket är helt unikt. Det är faktiskt väldigt få platser som har en person som varit så framgångsrik. Det är en sak att vara med i SM, distriktsmästerskapen och liknande men att på den tiden ändå komma ut tycker jag är imponerande. Tror du att den här grenen vinterfemkamp var en effekt av kriget?

 

Motoriseringen

- Ja, det kan hända att det var lite så. Det kom i den tidsepoken så det kan hända att det hade att göra med det. Sen dog den ut mer eller mindre i samband med att regementen motoriserades.

- Hur kunde då sommarfemkampen överleva?

- Ja, det är klart lättare på sommaren att arrangera än vad det var på vintern i de små ställena. I Stockholm går det bra att arrangera när det ska vara simhallar och finnas tillgängliga hästar. De har funnits mycket längre här på K1 hästarna men de är väl borta nu också tror jag.

- Det är bara för vaktparaden.

- Ja, så problemet är väl där mycket också.

- Det är klart, Europa var omtumlat och det här var väl ett sökande att hitta tillbaka till en fredstid så att säga.

 

Tack

-  Nu går bandet mot sitt slut och vi har pratat en dryg timme du och jag. Det finns så mycket och det värsta är när man sätter punkt kommer man på nya frågor något jag bittert erfarit då jag intervjuat mycket. Hursomhelst, nu finns detta samlat. Jag kommer göra ett utkast till artikeln och givetvis skicka till dig så vi är överens om vad som står. Jag kommer också skicka det här bandet, det kan dock dröja några månader då jag bara kopierar i Stockholm. Men det kommer med posten. Får jag ta kort på dig?

- Ja, det går bra.

- Jag bugar och tackar för att du tagit emot mig och berättat om fornstora dagar. Tack ska du ha!

- Det var bara skoj. Tack så mycket du!