Indal­säl­vens ström­man­de vat­ten hade i årtu­sen­den loc­kat till sig den lek­mog­na blanklax­en. Med lax­en kom fis­ke och fångst­män. Efter fis­ke­bo­dar bygg­des går­dar och byar uppstod.

Under ”slåt­tan­na” bör­ja­de lax­en kom­ma. På dag­tid var det slåt­ter­ar­be­te, och på nat­ten drogs lax­not. Någ­ra år var pri­set på lax svind­lan­de 10 kronor/kilo (dag­pen­ning­en var 8 kro­nor). Nor­mal­vik­ten på en lax var ca 10 kilo.

Det vik­ti­gas­te fis­ke­red­ska­pet var Land­no­ten, som kun­de vara 70–140 meter lång och ca 3,5–5,5 meter djup. Land­no­ten var gjord av hamp­garn med flö­ten av trä och sän­ken av sten. En båt med noten ombord flyt­ta­des upp­för ström­men till lämp­lig plats. Båten rod­des ut och noten mata­des i älven. Land­no­ten fick sedan fly­ta med ström­men till en bestämd plats där den drogs i land.

På hös­ten kom siken. När det var mörkt och is i båtar­na, var det lätt att ram­la över bord. Sim­kons­ten behärs­ka­des endast av ett fåtal. 

Bygg­na­tio­nen av kraft­ver­ket i Berge­forsen i mit­ten av 1950-talet hind­ra­de vand­ran­de havs­fisk som lax, lax­ö­ring och sik att gå upp i älven för att nå sina gam­la lek­plat­ser. Fis­ket upp­hör­de och en epok var till ända. I århund­ra­den hade fis­ket i älven utgjort ett vik­tigt inslag i dal­gång­ens näringsliv.