Märkesdatum
Onsdagen den 19 juli
2000 är ytterligare ett märkesdatum i Sillre Sågs historia. De
andra är 23 maj 1782 och 6 juni 1796.
Efter flera dagars
regnande med kulmen i skyfall på eftermiddagen och kvällen kom
vattnet i Kvrnån att öka oroväckande. Att allt inte stod rätt till
märktes av en tillfällig avstängning av riksväg 86 vid "Brudsjöbron".
Bropelarna var hotade och vattnet måste avledas. Den stundom så
stillsamma Kvarnån hade nu blivit en bred och mäktig fors.
Brattfallet – finns det kvar?
I turistböcker
står följande skrivet:
- Kvarnån faller
170 meter på mindre än 2 kilometer från Brudsjön ned till
Indalsälven. C:a 1
kilometer uppför ån ligger det 20 meter höga Brattfallet. Det är
länets förnämligaste vattenfall och en sevärdhet av högsta klass.
Fallet är imponerande under vårfloden, men har lite vatten under
större delen av sommaren. Kvarnån är sedan 1920-talet reglerad och
är tidvis endast en bäck"-.
Om Brattfallet
exísterar idag går ännu inte att avgöra. De enorma vattenmassorna
i Kvarnån har brutit en ny fåra vid sidan av fallet och risken är
mycket stor att Brattfallet får sälla sig till andra torrlagda
vattenfall son tex Döda Fallet.
Nära en katastrof
Sågen c:a 1890-talet Foto: okänd
Vid Kvarnåns
mynning ligger Sillre såg eller rättare sagt resterna av den
tidigare verksamheten. Några hus och stenfundament är allt som finns
kvar. Ännu en gång har naturen format om landskapet. En mycket bred
och våldsamt forsande Kvarnå har tagit med sig stenbumlingar, träd,
jord och allsköns bråte och skapat ett norrgående utlopp för för
att där möta den söderut rinnande Indalsälven. De tre kvarvarande
byggnaderna (inspektorsbostaden och två flygelbyggnader) vid Sillre
Såg ligger söder om och alldeles bredvid den nu väsentligt bredare
Kvarnån. Om forsen tagit ett sydligare förlopp hade katastrofen
förmodligen varit ett faktum och Sillre Sågplats blivit bortspolad
för alltid.
Sillre
Såg har en drygt 330-årig historia. Låt oss se närmare på den.
Första sågen (1663-80)
Området kring Sillre
Såg är mycket naturskönt med det höga och branta Sandrisberget,
betesmarken på Sandrisänget, den trånga älvfåran och den periodvis
mäktiga Kvarnån. Här anlades den första vattensågen år 1663 av
Kronan (staten) för att förse Medelpads Varv på Skeppsholmen i
Klingerfjärden med furuplank till fartyg. Men skepp skulle byggas av ek
så Medelpads Varv och Sillre Såg lades ner år 1680.
Andra sågen (1756-82)
Den nya bredare älvfåran efter
att regnet slutat och livet återgått till det normala.
Ingen bro finns
kvar och inte heller de stora stenfundament som tidigare fanns där.
Foto:T Löfvenius
Vad som hände 1680
– 1756 dvs under nästan 80 år är okänt. År 1756 uppfördes
Medelpads första finbladiga vattensåg och den blev en av landskapets
största sågar. Men natten mot den 23 maj 1782 inträffade den sk
"Brudsjökatastrofen", då dammen i Brudsjön brast pga den
stora vårfloden. Sjön drog med sig 11 kvarnhus och Sillre Såg. Två
kvinnor drunknade.
Tredje sågen (1793-96)
En ny finbladig såg
uppfördes år 1793. En ny katastrof inträffade redan den 6 juni 1796
och sågen fördes bort av vattenmassorna då Vild-Hussen tömde
Ragundasjön och Döda Fallet bildades.
Fjärde sågen (1799-1842)
År 1799 byggdes en ny
såg av bla Peter Hellzen som året innan grundat Wifstavarfs AB. Sillre
Såg och Wifstavarf var från början nära knutna till varandra. Ånyo
sågades skeppsplank som flottades i flottar till kusten.
Femte sågen
(1842-70)
Den tvåramiga sågen
revs 1842 och ersattes av en såg med fyra ramar. Nu blev det en
blomstringstid. Ett brukssamhälle växte upp kring sågen. År 1859
fanns det 64 personer uppdelade på 14 hushåll. Förutom inspektorn
fanns en sågställare och 6 sågdrängar anställda.
S.U Orstadius var
sågverksinspektor 1828-65 (dvs i 37år!) Trollmålaren Rolf Lidberg har
berättat att hans farfars far Nils-Olof Lidberg var sågdräng under
Orstadius tid vid Sillre Såg. Wifstavarf byggden en modern ångbåt år
1861 och vattensågen i Sillre blev snart olönsam och lades slutligen
ned år 1870, efter drygt 200 år!
Sillre
sågverkssamhälle. En gång……..en mjölkkvarn. De mörklagda
byggnaderna är de enda som återstå idag.
Flottningsplats för
sågtimmer (1870-1920)
Efter sågen
nedläggning blev området flottningsplats för sågtimmer. Flottar
drogs ihop för transport på älven till kusten. Timret kom från
Paljacka, Nordansjö, Skälsjön och Vallsjön via en invecklad flottled
till Sillre Såg. Buntflottningen (dvs bräder och plankor buntades ihop
till flottar) upphörde år 1920. Flottarna hade förts på älven den 5
mil långa vägen till Wifstavarf av s.k. Utogångare (flottkarlar).
Lösflottning (1920-69)
I närmare 50 år fick
timret gå i sk obundet tillstånd direkt i Indalsälven till
sorteringsverket Lövudden i Klingerfjärden. År 1969 lades flottningen
slutligen ned och en månårig epok gick i graven. Indalsälven, vars
rinnande vatten varit den absoluta förutsättningen för
timmertransporten, hade helt förlorat sin betydelse och nya
transportsätt per landsväg tog vid och skapar nu sin egen historia.
/Arne
Johansson
Fakta
hämtat ur boken Indalsleden (1993) av Sölve Carlander
|
