Storskälarennet 1966 - 2000 |
En
liten biografi över en 35-åring.
Söndagen
de 12 mars år 2000 gick starten för Storskälarännet för 32:a (loppet har
varit inställt 3 gånger p g a snöbrist) och troligen sista gången. Denna tävling
har gjort Liden känt inom skidåkarkretsar. För att förstå vad Storskälarännet
har betytt för lidenborna, måste man känna till historien bakom det hela.
1965
fick lidensonen Mauritz Lind och lidenprästen David Oreland en idè. Man
skulle gå den 2 mil långa ”körkstigen” från Skälsjön till Lidens
kyrka. Ryktet spred sig och det kom fler som ville följa med. Promenaden gick
i sakta mak och fikapauserna blev många. Succén var given och man kom genast
på idén att åka skidor samma sträcka. Storskälarännet hade sett dagens
ljus och 1966 kördes loppet för 1:a gången. Det blev så populärt att många
åkare återkom flera år i rad. Mats Melin från Liden blev den som tog
rekordet. Han har åkt 30 gånger.
Vad
är då den s k ”körkstigen”?
I
mitten på 1700-talet kom ett antal finländare till Skälsjön för att bosätta
sig där. Eftersom Liden var närmaste by, så var det dit man gick när man
skulle till kyrkan. Man kallade sträckan mellan fjället och byn för ”budvägen”.
I
mitten på 1800-talet kom en jämte vid namn Salomon Petter Lind till Skälsjön
och bröt upp mark vid Ropnäset. Salomon Petter fick så småningom uppdraget
som kyrkväktare i Lidens kyrka. Han måste då varje söndag gå hela vägen
ner till Liden för att värma upp kyrkan innan besökarna skulle komma. Varje
gång han gick, hade han med sig en liten yxa och röjde utefter stigen. Därav
namnet ”körkstigen”. Salomon Petter var farfar till Mauritz Lind.
Hembygdsföreningen
och husmodersföreningen arrangerade Storskälarännet de första åren. Så
småningom blev sportklubben medarrangörer, för att till slut överta
ansvaret själva. Loppet blev en succé och 1978 hade så många som 500 åkare
anmält sig. 1986 fick loppet nationell status och man kunde då se en och
annan åkare från klubbar utanför distriktet.
Eftersom
Storskälarännet från början var ett motionslopp, så deltog många
lidenbor som tog det hela som en söndagsutflykt. Årets äldsta? åskådare
var 86-åriga Ingrid Norman som själv åkt loppet 2 gånger. Hon berättar:
- Vi klev upp kl 5 på morgonen för att hinna mjölka korna först.
Sedan packade vi matsäck och gav oss iväg till skolan för att ta bussen
till starten på Skälgården. Ett år var det så dåligt före att åkarna
ramlade omkull i ”uppståvattnet” på Lill-Skälsjön. De blev våta ända
upp till midjan.-
När
man tittar tillbaka på dessa 35 år och läser gamla tidningsurklipp, kan man
då och då hitta små guldkorn. Ett exempel på detta är 1970 års vinnare
– Birger Johansson. Det året föll det mycket snö dagarna före loppet.
Dagen innan starten försökte man att köra upp spåret med skoter, men snömängden
var för stor så man fastnade flera gånger med skotern och fick ge upp. På
kvällen for 6 skidåkare, försedda med pannlampor, iväg för att spåra
under natten. En av dem var Birger Johansson, som var anmäld till loppet
dagen därpå. Vid 3-tiden på morgonen kom de äntligen fram till Liden och
kunde fara hem för att sova. Birger steg upp några timmar senare, körde
loppet och vann. Det kan man verkligen kalla för en bedrift. Föret har under
åren varit av varierande förhållanden. 1993 gick det snabbast. Vinnaren i
herrklassen – Fredrik Edlund – åkte på 52 min 11 sek och vinnaren i
damklassen – Catrin Engman – behövde bara 59 min 37 sek för att komma
fram.
Storskälarännet
har många gånger kallats för lilla Vasaloppet. Likheterna är flera t ex.
man startar på en plats och går i mål på en annan, motion och folkfest.
Vasaloppet har en kranskulla, så det måste man ha i Liden också. Den första
kranskullan var Elaine Henriksson och året var 1969. Hennes dotter, Jenny
Modin, blev kranskulla 1993. I Mora ska kranskullan vara född på orten och
vara i en viss ålder. I Liden gjorde man också regler. Kranskullan skulle
vara född i Liden och gå i nionde klass. Årets kranskulla och troligtvis
den sista, blev Maria Norman.
Nu
tänker man alltså avsluta denna tävling för gott. Det är tråkigt men
fullt förståeligt. Ingen tänker kanske på att det ligger enormt med arbete
bakom tävlingen. Man hinner inte mer än avsluta en säsong, så ska man
planera för nästa. För att få det hela att gå ihop ekonomiskt , måste
allt ske på idéell basis. De eldsjälar som har ställt upp under alla år,
tycker att de inte orkar längre och några nya har inte anmält sig. Det har
också tunnats ut i de åkandes skara. Kanske, om några år, att det kommer
ett nytt gäng som vill låta detta klassiska lopp återuppstå. Man kan väl
alltid hoppas.
Text:
Anne-Christine Norman |