Storskälarennet 1966 - 2000

En liten biografi över en 35-åring.

 Söndagen de 12 mars år 2000 gick starten för Storskälarännet för 32:a (loppet har varit inställt 3 gånger p g a snöbrist) och troligen sista gången. Denna tävling har gjort Liden känt inom skidåkarkretsar. För att förstå vad Storskälarännet har betytt för lidenborna, måste man känna till historien bakom det hela.

1965 fick lidensonen Mauritz Lind och lidenprästen David Oreland en idè. Man skulle gå den 2 mil långa ”körkstigen” från Skälsjön till Lidens kyrka. Ryktet spred sig och det kom fler som ville följa med. Promenaden gick i sakta mak och fikapauserna blev många. Succén var given och man kom genast på idén att åka skidor samma sträcka. Storskälarännet hade sett dagens ljus och 1966 kördes loppet för 1:a gången. Det blev så populärt att många åkare återkom flera år i rad. Mats Melin från Liden blev den som tog rekordet. Han har åkt 30 gånger.

 Vad är då den s k ”körkstigen”?

I mitten på 1700-talet kom ett antal finländare till Skälsjön för att bosätta sig där. Eftersom Liden var närmaste by, så var det dit man gick när man skulle till kyrkan. Man kallade sträckan mellan fjället och byn för ”budvägen”.

I mitten på 1800-talet kom en jämte vid namn Salomon Petter Lind till Skälsjön och bröt upp mark vid Ropnäset. Salomon Petter fick så småningom uppdraget som kyrkväktare i Lidens kyrka. Han måste då varje söndag gå hela vägen ner till Liden för att värma upp kyrkan innan besökarna skulle komma. Varje gång han gick, hade han med sig en liten yxa och röjde utefter stigen. Därav namnet ”körkstigen”. Salomon Petter var farfar till Mauritz Lind.

Hembygdsföreningen och husmodersföreningen arrangerade Storskälarännet de första åren. Så småningom blev sportklubben medarrangörer, för att till slut överta ansvaret själva. Loppet blev en succé och 1978 hade så många som 500 åkare anmält sig. 1986 fick loppet nationell status och man kunde då se en och annan åkare från klubbar utanför distriktet.

Eftersom Storskälarännet från början var ett motionslopp, så deltog många lidenbor som tog det hela som en söndagsutflykt. Årets äldsta? åskådare var 86-åriga Ingrid Norman som själv åkt loppet 2 gånger. Hon berättar:

-     Vi klev upp kl 5 på morgonen för att hinna mjölka korna först. Sedan packade vi matsäck och gav oss iväg till skolan för att ta bussen till starten på Skälgården. Ett år var det så dåligt före att åkarna ramlade omkull i ”uppståvattnet” på Lill-Skälsjön. De blev våta ända upp till midjan.-

När man tittar tillbaka på dessa 35 år och läser gamla tidningsurklipp, kan man då och då hitta små guldkorn. Ett exempel på detta är 1970 års vinnare – Birger Johansson. Det året föll det mycket snö dagarna före loppet. Dagen innan starten försökte man att köra upp spåret med skoter, men snömängden var för stor så man fastnade flera gånger med skotern och fick ge upp. På kvällen for 6 skidåkare, försedda med pannlampor, iväg för att spåra under natten. En av dem var Birger Johansson, som var anmäld till loppet dagen därpå. Vid 3-tiden på morgonen kom de äntligen fram till Liden och kunde fara hem för att sova. Birger steg upp några timmar senare, körde loppet och vann. Det kan man verkligen kalla för en bedrift. Föret har under åren varit av varierande förhållanden. 1993 gick det snabbast. Vinnaren i herrklassen – Fredrik Edlund – åkte på 52 min 11 sek och vinnaren i damklassen – Catrin Engman – behövde bara 59 min 37 sek för att komma fram.

Storskälarännet har många gånger kallats för lilla Vasaloppet. Likheterna är flera t ex. man startar på en plats och går i mål på en annan, motion och folkfest. Vasaloppet har en kranskulla, så det måste man ha i Liden också. Den första kranskullan var Elaine Henriksson och året var 1969. Hennes dotter, Jenny Modin, blev kranskulla 1993. I Mora ska kranskullan vara född på orten och vara i en viss ålder. I Liden gjorde man också regler. Kranskullan skulle vara född i Liden och gå i nionde klass. Årets kranskulla och troligtvis den sista, blev Maria Norman.

Nu tänker man alltså avsluta denna tävling för gott. Det är tråkigt men fullt förståeligt. Ingen tänker kanske på att det ligger enormt med arbete bakom tävlingen. Man hinner inte mer än avsluta en säsong, så ska man planera för nästa. För att få det hela att gå ihop ekonomiskt , måste allt ske på idéell basis. De eldsjälar som har ställt upp under alla år, tycker att de inte orkar längre och några nya har inte anmält sig. Det har också tunnats ut i de åkandes skara. Kanske, om några år, att det kommer ett nytt gäng som vill låta detta klassiska lopp återuppstå. Man kan väl alltid hoppas.

Text: Anne-Christine Norman