Flott­ning var tidi­ga­re ett van­ligt sätt att trans­por­te­ra vir­kes­rå­va­ra i ström­man­de vat­ten­drag från sko­gar i inlan­det till stör­re såg­verk och indu­stri­er vid kusten.

År 1849 kom den förs­ta ång­så­gen i Sundsvalls­di­strik­tet i drift. Med vat­ten­ång­an, och sena­re elekt­ri­ci­te­ten, som kraft­käl­la och obe­ro­en­det av vat­ten­kraf­ten pla­ce­ra­des såg­ver­ken vid utskepp­nings­plat­ser­na längs kusten.

Flott­ning­en på de sto­ra älvar­na hade tidi­ga­re huvud­sak­li­gen gällt sågat vir­ke. Från 1800-talets mitt kom det sto­ra trans­port­be­ho­vet istäl­let att gäl­la såg­ver­kens råva­ra av rundtimmer.

Den kemis­ka pap­pers­mas­se­in­du­strins expan­sion kräv­de myc­ket vir­ke. Vir­kestrans­por­ter på last­bil påbör­ja­des under 1930-talet, men endast i expe­ri­men­tell ska­la. Det all­män­na sam­hälls­e­ko­no­mis­ka upp­sving­et drev på en snabb utbygg­nad och moder­ni­se­ring av kom­mu­ni­ka­tions­nä­tet och lös­flott­ning kom att fram­stå som olön­sam och föråld­rad. Flott­leds­sy­ste­mets max­i­mum i Sve­ri­ge inträf­fa­de under 1930-talet.

År 1969 sat­tes punkt för en mång­hund­ra­å­rig flott­ningse­pok i Indal­säl­vens vat­ten­sy­stem. Flott­ning­ens upp­hö­ran­de bidrog till glesbyg­dens avfolk­ning och med­för­de många per­son­li­ga och soci­a­la konsekvenser.