Att åka buss till mina kusi­ner i Järkviss­le var all­tid spännande!

Att stå vid väg­kan­ten å vän­ta på halv elva bus­sen på lör­dags­för­mid­da­gen va´ spän­nan­de. Där nere vid Svens­sons kom bus­sen faran­de och jag höj­de min arm i stopp­tec­ken och bus­sen sak­ta­de ner och stannande.

Chauf­fö­ren var Åsén en but­ter gam­mal gub­be tyck­te jag, men det hela räta­de till sig när den vän­li­ga kon­duk­tö­ren Karl Gös­ta Hag­berg tog mina peng­ar och jag fick min biljett.

Jag sat­te mig strax bakom dör­ren och pla­ce­ra­de min bag på sto­len bred­vid, å så var fär­den ett fak­tum. Vid Sill­re Kon­sum stan­na­de bus­sen och kon­duk­tö­ren sprang upp till Post­sta­tio­nen och häm­ta­de en postväs­ka, och nu var allt klart och fär­den gick vida­re. Väl fram­me vid Utsik­tens Turist­gård stan­na­de bus­sen igen och kon­duk­tö­ren sa´ i mik­ro­fo­nen föl­jan­de ¨fem minu­ters rast¨. De fem minu­ter­na gick fort och resan fort­sat­te till Pos­ten i Järkviss­le där jag tog min väs­ka och klev av bus­sen för den­na gång.

Nu bör­ja­de pro­me­na­den ner till mina kusi­ner Lars och Leif, det va´ jät­te­långt tyck­te jag men snart kun­de jag skön­ja huset där nere på slät­ten. Mina kusi­ner fick syn på mig och kom spring­an­de upp mot mig och de tog min bag och strax var vi nere vid huset. Där inne fanns mina kusi­ners far Sandro och deras mor Elsa och på övre våning­en bod­de vår far­mor Hulda.

När man gick upp å häl­sa­de på hen­ne kän­de man luk­ten av hen­nes många blom­mor på övre våning­en. Min far­mor va´ myc­ket hör­sel­ska­dad så man fick näs­tan skri­ka när man tala­de med henne.

Ja nu blev det att akti­ve­ra sig. På pla­nen vid huset hade min far­bror Sandro gjort en rund­ba­na för cykelåk­ning samt vin­ter­tid en liten hoc­key­plan där vi för­drev tiden.

Ja tiden gick fort och snart va´ det sön­dag och hem­re­sa, en pro­me­nad upp till Pos­ten i säll­skap av kusi­ner­na och i vän­tan påhalv­sju bus­sen. Vi tog far­väl och väl inne i bus­sen beta­la­de jag för hem­re­san, men då va´ det kna­pert med sitt­plat­ser för bus­sen var propp­full av rese­nä­rer mot Sundsvall.

Vid Utsik­ten stan­na­de den som van­ligt ”fem minu­ters rast” sas det i hög­ta­lar­na och des­sa minu­ter gick fort och vips var jag hem­ma igen. Jag klev av bus­sen och min mor och far stod på brokvis­ten och väl­kom­na­de mig pre­cis som om jag varit bor­ta jättelänge.

Ja det va´ histo­ri­en om att åka buss till mina kusi­ner i Järkvissle.

Anders Backlund
Ytterån/Dacke