För­u­tom fot­vand­ring var Indal­säl­ven under lång tid det enda kom­mu­ni­ka­tions­med­let för fär­der inåt lan­det. Med det öka­de skog­li­ga intres­set vid 1800-talets mitt upp­stod ett nytt trans­port­be­hov. Ång­ma­ski­nen möj­lig­gjor­de för­flytt­ning­ar på älven även utan segelvindar.

Indal­säl­ven blev i slu­tet av 1800-talet vida känd som en av norr­lands störs­ta turist­attrak­tio­ner. Fle­ra av dåti­dens celeb­ri­te­ter res­te med ång­båt utför älven, som Konung Oscar II och Kung Chu­la­long­korn av Siam m.fl. För att kun­na fär­das från Edset i Uta­ne­de, pre­cis innan­för Jämt­lands­grän­sen, till Sundsvall var rese­nä­rer­na hän­vi­sa­de till tre oli­ka ångbåtar.

Från Edset avgick en mind­re ång­båt med nam­net Liden. Vid ång­båts­sta­tio­nen i Liden var det byte till hju­lång­a­ren Inda­len. Efter fle­ra mil på älven tog resan slut vid Ber­ge i Indal­säl­vens myn­ning. Här fick rese­nä­rer­na gå en kor­ta­re sträc­ka till ång­bå­ten Turis­ten. Den låg nedan­för den stri­da for­sen för färd till Sundsvalls hamn. 

År 1923 bör­ja­de flott­ning av löst tim­mer. Inda­len för­lo­ra­de inkoms­ter. Åter­stod endast turis­men och de bofas­tas spo­ra­dis­ka resor. Frak­ter från gros­sis­ter till lant­hand­la­re längs med älven redu­ce­ras. Väg­tra­fi­ken bör­ja­de kom­ma igång på all­var. Bilen, bus­sen och cykeln tving­a­de båt­tra­fi­ken att upp­hö­ra vid mit­ten av 1920-talet.